Allt är rörigt!

Visst är det underbart med allting här. Men rumskamraten pluggar som en idiot, jag känner att jag borde göra det... men har inte rillräckligt att plugga på. Jag tror att jag har gått och förälskat mig i en kille här. Rädslan för att gå för fort fram, för att säga fel saker och för vad han tycker är tryckande. Den är tung att bära och fruktansvärt förvirrande och frustrerande. 

Jag sprang igår, och vill träna idag men vet att det skulle vara fel att börja alldeles för fort. Jag har trots allt varit sjuk en längre tid. Men kroppen skriker efter utmattning. 

Jag är förvirrad och får ingen riktig ro. Jag sätter mig med en sak, men efter typ 30 minuter är det som om jag sitter på nålar, jag måste ut! Sen blir jag alldeles rastlös och börjar med nåt annat. Men efter ca 30 min är det samma sak. Jag känner mig som ett barn. Ett rastlöst barn. Jag behöver prata, samtidigt som jag inte vet vad jag ska säga. Jag vill träna men får inte köra för hårt nu i början. Det är som om hela alltet är förvirrat. Min världsbild har blivit förvriden på något vis. Alldeles fel. 

Jag blir knäpp!

Ingenting är ju riktigt bra! Och det blir så mycket på en och samma gång, nu när alla intryck och allt jag måste lära mig och på detta nu den här killen... det kan ju inte bli bra. Eller kan det det?

Förvirringen är stor, mer träning, mindre tankar... Mindre bekymmer. 

En promenad skulle kunna vara på sin plats i alla fall. Men jag vill inte gå själv. Och jag vill inte gå med någon som pratar för mycket... Vilka bekymmer. 

Men en promenad i regnet skulle inte vara fel. 

Ciao! <3

Vilken dag!

Eller kanske ska man börja med natten...

Det började med att jag drömde, min fantasi skenade iväg och gjorde mig rastlös och jag kunde inte hålla mig sovande i mer än några minuter åt gången. När klockan blev kvart i fyra på morgonen ringer dörrklockan och jag tänker fan jag drömmer, detta händer inte. Men andra gången dörrklockan ringer drar jag på mig morgonrocken och halvspringer ner till bottenvåningen för att försöka undvika att min rumskamrat vaknar. 

Där nere står en överkursare, en brud, full rulle och frågar efter killen som bor ovanför oss (inga namn). Jag frågar som på beställning: "Vet du vad klockan är?" och hon säger nåt om att ja det är sent men hon måste verkligen prata med honom. Hon fortsätter med att fråga om jag vet om han är hemma... som om han bodde hos oss!? Jag suckar, tänker att det var kanske viktigt och låter henne komma in. 

Väl uppe i min lägenhet igen har rumskamraten givetvis vaknat och jag förklarar läget. Vi hör hur överkursaren, vi kallar henne Noll står och knackar på vår grannes dörr. 

20 minuter senare får min rumskompis (tack och lov) nog och går ut i trapphuset och väser åt Noll att vår granne förmodligen inte är hemma och att hon borde gå hem och lägga sig. Vi hör hur Noll rumlar nerför trappen till vårt våningsplan och öppnar dörren till vår lägenhet. Hon säger nåt om utgången och jag funderar på vad hon har innanför pannbenet, bottenvåningen brukar innehålla utgång, inte andra våningen. Hon rycker upp våran toadörr och säger "är det här utgången?". Svaret var ju givet, och vi skickade ut henne fort som satan. 

Summa sumarum sov jag ca 3 timmar i sträck den natten. Jag kunde nämligen inte somna om förrän runt sex, och klockan ringde åtta.... 

Men föreläsning på det klockan tio och sen iväg för Sponsorcupen 2013 med HBK, vilket det här inlägget skulle handla om. 

Jag har dömt 7-manna fotboll med Allsvenska spelare från Halmstad BK och deras sponsorer idag. Fantastiskt roligt och vilket underbart gäng. Mycket jävlar anamma och mycket skratt, det tackar jag er för. Jag har mött stora och små idrottare och även en och annan TV-profil. Jag har hostat runt på planen med ett leende och en pipa mellan läpparna. Jag har dessutom spenderat en trevlig kväll med mycket skratt och många trevliga personer omkring mig. 

Som tack för att jag var med fick jag en signerad fotboll från HBKs Allsvenska lag. Det är stort och oerhört roligt. Den kommer att läggas på min hylla och tittas på med glädje och känslan av ett minne för livet. Jag hoppas kunna vara med även nästa år!

Stjärnklar himmel men ingen att titta på den med, det får avsluta kvällens inlägg. Jag hoppas på fler liknande kvällar i fortsättningen. 

Ciao <3

Det är inte ofta man efter en veckas sjukdom med hosta, täppt näsa och ont i halsen vaknar och känner att "Yes! Jag är frisk". Det hade varit bättre om jag stannat i sängen, eftersom det var när jag kom upp som jag blev sjuk igen.

Skola idag, tur att man sov så länge man kunde eftersom energin räcker ungefär halvvägs uppför trappan och det är också då hostan sätter in. Förkylningar är inte lätt och framförallt inte roligt.

Träningen har stannat av och med den kommer ovälkomna tankar och för mycket dötid. Den här bloggen har egentligen ingenting med att andra ska läsa det att göra. Den är gjord för min skull. För att få ut tankar och funderingar i huvudet nu när jag inte kan göra det via träningen.

Allt är nytt! Ny stad, ny skola, nya vänner, nya platser, snart nytt fotbollslag, nya äventyr. Det är mycket intryck och jag är trött nästan hela tiden. Jag somnar som en stock och vaknar som ett vrak. Men det är roligt! Jag älskar denna nya plats med allt vad det innebär. Programmet är roligt och intressant, det är bra människor i klassen och en bra lärare. Jag har mycket av allt det jag hade önskat. 

Nåväl, dags att göra lite nytta, läsa lite kurslitteratur innan lektionen börjar. Jag kommer troligvis att hänga här då och då för att slippa slösa tid på promenader som i alla fall inte gör annat än förvirrar mig mer. 

Ciao! <3