Idag har varit ett helvete, jo men verkligen. 

I morse, när jag gått upp och skulle äta frukost så hör jag ett högt ljud av vatten, jag skyndar mig till badrummet och finner en fontän av vatten stående ur vattenbehållaren på toaletten. En plastgrej har pajat och jag rusar ner i källaren för att stänga av huvudkranen till vattnet samtidigt som jag ringer min far. Han svara givetvis inte. Så jag ringer mor samtidigt som jag skruvar på den satans ratten. Hon svarar och säger att hon ska försöka nå pappa. Jag skruvar åt, rusar upp med handdukar för att mindska vattnet på golvet... det har hunnit bli ca 1 cm vatten på golvet, och badrummet är ganska stort. Jag lägger handdukar vid tröskeln till hallen och inser att det inte slutat spruta. Jag ringer min farbror i brist på mina föräldrars svar. Jag springer på order av honom tillbaka till ratten och skruvar åt tills jag verkligen inte kan skruva mer och inser när jag kommer upp att jag inte hade skruvat ordentligt, nu hade det slutat. Då ringer mamma och pappa samtidigt, med en förälder i vardera öra förklarar jag läget, pappa sätter sig i bilen och åker hem och mamma tipsar om handdukar. 

På grund av detta var jag chockad, trött och lite skärrad hela dagen så nu ikväll gick jag ut och gick för att rensa tankarna. Jag gick och sprang om vart annat, eftersom jag egentligen inte får springa. Jag insåg till min förfäran att jag har fått en äckligt dålig kondition sen foten blev dålig... hälsenan. 

Nåväl! Bara att ta tag i!

Flytt till Stockholm 18 januari! Go PHS

Ciao! <3

Jag hatar dig!

Jag hatar att jag känner behovet av dig. Att jag känner att jag helst av allt skulle tillbringa all min fria tid med dig. Hur kan det komma sig att jag känner så? Att jag känner ett sånt behov av dig!? Som om jag inte hade nog med bekymmer och stressmoment. Som om jag inte känner att det är jobbigt nog som det är med ny kurs och allt som ska göras eftersom denna är tusen gånger svårare än föregående. Tacka vet jag mina tålmodiga pluggkamrater som hjälper mig med detta. Tack!

Hur kom det sig att jag blev sån här? Det är inte kärlek och det är inte förälskelse. Jag har bara fått ett ohälsosamt behov av att umgås med dig. Som om jag inte kan få min dagliga dos av dig... Jag måste få vara hos dig, om så bara få se dig och säga hej. Helst av allt dra fingrarna genom ditt hår eller få en kram. Jag är så nöjd där. Med den där kramen...

Jag blir orolig på mig själv. Hur ska det gå när jag flyttar? Hur ska detta fungera? Jag vet inte!

Jag hittar nya vänner, det vet jag men samtidigt som dessa nya vänner blir tightare kommer mina gamla vänner att glida ifrån mig. Hur kommer det vara nästa gång jag träffar mina bästisar? Den långa smala och den lilla underbara!

Jag tillbringar mer tid med dem än jag borde och nu har jag inte träffat honom på länge. Det är som om det brinner... bränner i ögonen, i magen, i armarna. Jag vet inte men det känns som om han fattas mig. Ja, jag saknar honom. Fan! Nej jag har inte sådana känslor. Han är bara min bästa killkompis. Jag skulle nästan kunna säga att han är min bästa kompis. Det är ohyggligt jobbigt när detta inte är ömsesidigt... Jag känner inte det här från honom. Han säger att han inte saknar. Jag önskar att han saknade mig. Ibland önskar jag att det kunde vara annorlunda men samtidigt vet jag att det inte kan det. Ingen av oss skulle klara av det. Och ingen av oss vill det egentligen.

Det är nog inte honom jag hatar, det är nog allting runt omkring för jag skulle inte känna såhär om jag inte saknade sällskapet. Jag har så svårt att vara ensam. Varför ska det vara så jobbigt att vara ensam? Jag har ju varit ensam nu i flera månader, levt ensam, sovit ensam, tränat ensam. Jag förstår inte hur jag blev så beroende av sällskap. Denna ensamhet driver mig till vansinne. Jag mår skit när det mörknar och jag vet att jag är själv när jag helst av allt skulle vilja ha någon i närheten. Egentligen söker jag någon att tycka om. Någon att lägga mina känslor hos och någon att skämma bort med känslor och ”kärleksförklaringar”. Antar jag. Jag är inte säker. Jag vet inte vad jag är säker på längre, att jag tränar för lite, att kursen är sjukligt svår?!

Nu är det nog dags att sova

Ciao <3

Jag vet inte om man borde må dåligt när kompisen säger att denne inte har någon lust att ses. Förmodligen skulle det inte störa mig om jag inte kände mig ensam. Jag är dock för trött och för nere för att höra av mig till någon annan. Jag känner att allting är lite tyngre just nu. Det är inte bara att de uppenberligen har kastat ut mig från skolan, det är också för att jag kuggade första tentan, för att jag ska flytta ifrån två av mina bästa vänner och för att jag måste bygga upp helt nya relationer. 

Jag vet att det är tillfälligt och att det går över men just nu är det mycket. Jag får ett ryck att göra något jag vill, och precis när jag ska sätta igång försvinner rycket och jag lämnas i något av ett mellanrum mellan att skapa och att låta bli. 

Jag vet inte vad jag känner, vad jag tycker och vad jag vill. Just nu är förvirringen större än ordningen, trots nystädad lägenhet. 

Ciao <3

Jag tror att jag börjar bli beroende av te. Det gör kanske inte så mycket, men det känns i alla fall konstigt. 

Mitt liv är lite rörigt nu. Mycket i skolan och mycket vid sidan av. Foten gör ont.

Efter den långa löpturen tror jag att jag skadade fotleden på något vänster. Den ömmar och är lite svullen. Vet inte vad jag ska göra med den. En snäll tjej i laget som jag tränar med tejpade den åt mig idag. 

Jag är nöjd, fick beröm av en tjej att jag är väldigt smidig i målet. Det värmde, ingen har sagt nåt hittills och att hon utan orsak och anledning säger det värmer verkligen. Hon berömde mig för position, snabbhet och smidighet vid fasta situationer. Otroligt skönt med lite feedback. 

Eventuellt ringer lokaltidiningen mig, de var och filmade och fotade träningen idag. Vi får se och i så fall blir det roligt att höra vilka frågor de ställer. Laget ska iväg och spela på lördag, jag hoppas de vinner, banne dem om de inte gör det. 

Jag har massor i skolan eftersom jag som vanligt skjutit på arbetet som ska göras. Hela morgondagen blir en lång pluggdag med städning och tvätt mellan kapitlen. 

Hösten är här, jag vill plocka höstlöv och kastanjer och göra nåt fint hemma men vet inte om jag har tid eller lust. Det luktar gott, det blir mörkt och mysigt och det är så vackert med alla färger. Jag älskar hösten, det är den vackraste och bästa årstiden. Jag tackar Sverige för den fina årstiden <3

Nu blir det sängen, för att göra det hela ännu bättre ligger det gräs/jord tussar på hela mitt golv och lukar mumma ^^ somliga saker är bättre än andra. 

Ciao <3

Jag kan inte sova. 

Mina drömmar förföljer mig, jag vaknar om och om igen om nätterna. Vrider, kastar mig fram och tillbaka. Jag väcker mig själv av att jag skriker. Jag vet inte vad jag ska göra. De nätter jag inte sover själv mår jag bättre men jag vill inte tränga mig på heller. Om jag sover 5 timmar i sällskap är jag mycket piggare än 10 timmar ensam. Jag är rastlös, jag är orolig, jag är... jag vet inte vad jag är, stressad, frustrerad!? Ge mig en orsak så kan jag göra nåt åt den. Som det är nu blir det inte ett dugg bättre av att jag går omkring och oroar mig... för att jag eventuellt är orolig. 

Sovkompis. Jag skulle behöva en sovkompis. En person som kan tänka sig att skrämma iväg mina spöken. Sova med mig. 

Jag är rädd att gå och lägga mig själv. Jag är orolig för vad som kommer att väcka mig. Jag är rädd att jag kommer att väckas. Jag tror att det gör det hela värre... 

Jag får se hur det går

Ciao <3

Det har varit mycket nu. 

Jag var på sista delen av polisrekryteringen i veckan (tisdag till onsdag). Det var fantastiskt. Kul och spännande men väldigt stressande och nervöst. Jag tillbringade alltså två dygn på rekryteringsmyndigheten med full press och var helt slut på onsdagen när jag åkte tillbaka till min nya hemstad. Mina vänner ville att jag skulle följa med ut ty kårpuben hade öppet. Jag sov 1.5 timmar innan jag gjorde mig i ording och åkte till förfesten iförd svarta jeans, vit skjorta och svart hatt. Jag var glad att få träffa mina vänner, som inte ställer krav eller sätter press. Vi är ett gäng med tre tjejer och två killar som umgås. Men hela kvällen retade den ena tjejen och killen i gänget mig. Tjejen hade haft en tuff natt eftersom hon hade dugga på dagen men killen hade ingen ursäkt. Det var allt från att kommentera mina kommentarer till att ta av mig hatten. Jag klarade mig bra i början. Jag svalde mina irriterade kommentarer och försökte se positivt men jag hade varken energi eller lust att ta skiten. De visste att jag skulle komma hem trött efter en riktigt tuff tid i Göteborg. 

Killen som var med snodde min hatt och han som har större huvud än jag mosade ner den över sitt huvud och när jag fick tillbaka den var den uttöjd och för stor. Jag blev riktigt trött på det.. 

Det värsta var att när det gått för långt, kom den andra killen i gänget, tar min hatt och jag exploderar. Drar därifrån utan att säga något och det var ju inte hans fel! Han kom ju bara vid fel tidpunkt. Jag åkte hem och gick sen ut och gick med killen som fått allt att rinna över. Han hade full förståelse och jag fick förklara allt. No hard feelings. 

Ikväll (det andra var onsdag) var vi på skolan och spelade sällskapsspel, jag och den killen som retade mig i onsdags samt den underbara tjejen i gänget (hon utan dugga). Vi spelade spel och hade jättetrevligt. Men straxt innan vi gick låg vi och bara tog det lugnt och väntade på att vakten skulle komma och kasta ut oss eftersom skolan stänger elva. Då stoppar killen in en maskindiskmedelstablett i munnen på mig. Den hade plast, men i alla fall, vem gör sånt? Vem vet var den hade varit? Jag blev oxtokig och därefter gick vi hem. Jag känner inte ens för att ge honom en "hejdå" kram. Jag fick för fan inte ens en ursäkt. 

Somliga människor kan man inte umgås för länge med, jag undrar när jag kommer att explodera och kasta allt skit jag har att säga i ansiktet på honom. Det hoppas jag tar tid för jag gillar honom någonstans. Men jag får krupp på honom. 

Vi kallar honom storebror, jag antar att det passar ganska bra. Jag och han är i luven på varandra hela tiden. Enda skillnaden är att jag inte älskar honom, inte som jag gör med min bror och min lilla tyska syster. 

Nu ska här hittas på något!

Ciao <3

Ja, vissa dagar börjar underbart och slutar som skit. 

Jag hade e kanonkväll igår med min tjejkomps som fyllde år, jag sov hos henne och vi hade en mysig morgon med för lite sömn och tjejsnack. 

Sen var det pannkakslunch hos nästa tjejkompis. Där man får höra lite om gårdagen och om killarna omkring. 

Planen var att jag skulle fråga ut killen jag intresserat mig för ikväll, jag skulle prata med honom, fråga vart han står. Men miss Pannkaka har redan pratat med honom om detta, igår, full. Tänk att somliga inte kan låta bli att prata bredvid mun. 

Han är inte intresserad och hon föll från vänlistan som en sten i vatten. 

Det är synd att man ska behöva höra det från honom så här dagen efter. Men saker blir inte alltid som man tänkt när man pratar med fel person om det. Ibland ska man hålla vissa saker för sig själv. Eller i alla fall så att de omkring inte kan ta skada. 

Ciao <3

Var tar allt förstånd vägen?

En liten del av mig vill vara ensam, se en gråtfilm och somna med en utmattning som bara tårar kan ge.

En annan del av mig vill vara vaken hela natten och tänka och fundera. 
Den sista delen av mig vill krypa upp i din famn, kyssa din hals och önska att jag aldrig behövde gå därifrån. 

Det negativa med detta är att jag inte kommer få det jag vill mest (allternativ nr 3) och jag kommer inte orka allternativ nummer två, alltså kommer det att bli ett fjärde allternativ. Jag kommer att gå och lägga mig och fundera en stund, önska mig bort och sen somna för att sedan drömma. 

Rim och reson? Förstånd och logik? Jag tror jag har tappat det mesta. 

Tack vare promenaden igår är jag inte lika rastlös och lika förvirrad. Jag vet fortfarande inte var jag står och vad jag vill. Men jag vet åtminstonne vad jag tänker göra just nu. Det är en tröst på sitt sätt, då ingenting känns så logiskt som det borde vara. 

Ge mig ett liv utan val och det skulle vara dödande tråkigt. Ge mig ett liv med två val i varje korsning och jag skulle singla slant genom livet. Ge mig mitt liv idag och jag är förvirrad över dessa tusen och åter tusen avtagsvägar som förvirrar och förgyller. Tog jag rätt? Borde jag ha valt den andra? Vad kommer hända eftersom jag valde den här?

I slutet blir det endera katastrof, tårar, ångest, ilska och förvirring, eller så blir det kanon, glädje, kärlek, lycka och förväntan. 

Ge mig ett vägskäl där vägen är given, och jag kommer i alla fall gå åt andra hållet.

Ciao <3