Allt är rörigt!

Visst är det underbart med allting här. Men rumskamraten pluggar som en idiot, jag känner att jag borde göra det... men har inte rillräckligt att plugga på. Jag tror att jag har gått och förälskat mig i en kille här. Rädslan för att gå för fort fram, för att säga fel saker och för vad han tycker är tryckande. Den är tung att bära och fruktansvärt förvirrande och frustrerande. 

Jag sprang igår, och vill träna idag men vet att det skulle vara fel att börja alldeles för fort. Jag har trots allt varit sjuk en längre tid. Men kroppen skriker efter utmattning. 

Jag är förvirrad och får ingen riktig ro. Jag sätter mig med en sak, men efter typ 30 minuter är det som om jag sitter på nålar, jag måste ut! Sen blir jag alldeles rastlös och börjar med nåt annat. Men efter ca 30 min är det samma sak. Jag känner mig som ett barn. Ett rastlöst barn. Jag behöver prata, samtidigt som jag inte vet vad jag ska säga. Jag vill träna men får inte köra för hårt nu i början. Det är som om hela alltet är förvirrat. Min världsbild har blivit förvriden på något vis. Alldeles fel. 

Jag blir knäpp!

Ingenting är ju riktigt bra! Och det blir så mycket på en och samma gång, nu när alla intryck och allt jag måste lära mig och på detta nu den här killen... det kan ju inte bli bra. Eller kan det det?

Förvirringen är stor, mer träning, mindre tankar... Mindre bekymmer. 

En promenad skulle kunna vara på sin plats i alla fall. Men jag vill inte gå själv. Och jag vill inte gå med någon som pratar för mycket... Vilka bekymmer. 

Men en promenad i regnet skulle inte vara fel. 

Ciao! <3