Jag hatar dig!

Jag hatar att jag känner behovet av dig. Att jag känner att jag helst av allt skulle tillbringa all min fria tid med dig. Hur kan det komma sig att jag känner så? Att jag känner ett sånt behov av dig!? Som om jag inte hade nog med bekymmer och stressmoment. Som om jag inte känner att det är jobbigt nog som det är med ny kurs och allt som ska göras eftersom denna är tusen gånger svårare än föregående. Tacka vet jag mina tålmodiga pluggkamrater som hjälper mig med detta. Tack!

Hur kom det sig att jag blev sån här? Det är inte kärlek och det är inte förälskelse. Jag har bara fått ett ohälsosamt behov av att umgås med dig. Som om jag inte kan få min dagliga dos av dig... Jag måste få vara hos dig, om så bara få se dig och säga hej. Helst av allt dra fingrarna genom ditt hår eller få en kram. Jag är så nöjd där. Med den där kramen...

Jag blir orolig på mig själv. Hur ska det gå när jag flyttar? Hur ska detta fungera? Jag vet inte!

Jag hittar nya vänner, det vet jag men samtidigt som dessa nya vänner blir tightare kommer mina gamla vänner att glida ifrån mig. Hur kommer det vara nästa gång jag träffar mina bästisar? Den långa smala och den lilla underbara!

Jag tillbringar mer tid med dem än jag borde och nu har jag inte träffat honom på länge. Det är som om det brinner... bränner i ögonen, i magen, i armarna. Jag vet inte men det känns som om han fattas mig. Ja, jag saknar honom. Fan! Nej jag har inte sådana känslor. Han är bara min bästa killkompis. Jag skulle nästan kunna säga att han är min bästa kompis. Det är ohyggligt jobbigt när detta inte är ömsesidigt... Jag känner inte det här från honom. Han säger att han inte saknar. Jag önskar att han saknade mig. Ibland önskar jag att det kunde vara annorlunda men samtidigt vet jag att det inte kan det. Ingen av oss skulle klara av det. Och ingen av oss vill det egentligen.

Det är nog inte honom jag hatar, det är nog allting runt omkring för jag skulle inte känna såhär om jag inte saknade sällskapet. Jag har så svårt att vara ensam. Varför ska det vara så jobbigt att vara ensam? Jag har ju varit ensam nu i flera månader, levt ensam, sovit ensam, tränat ensam. Jag förstår inte hur jag blev så beroende av sällskap. Denna ensamhet driver mig till vansinne. Jag mår skit när det mörknar och jag vet att jag är själv när jag helst av allt skulle vilja ha någon i närheten. Egentligen söker jag någon att tycka om. Någon att lägga mina känslor hos och någon att skämma bort med känslor och ”kärleksförklaringar”. Antar jag. Jag är inte säker. Jag vet inte vad jag är säker på längre, att jag tränar för lite, att kursen är sjukligt svår?!

Nu är det nog dags att sova

Ciao <3

Jag vet inte om man borde må dåligt när kompisen säger att denne inte har någon lust att ses. Förmodligen skulle det inte störa mig om jag inte kände mig ensam. Jag är dock för trött och för nere för att höra av mig till någon annan. Jag känner att allting är lite tyngre just nu. Det är inte bara att de uppenberligen har kastat ut mig från skolan, det är också för att jag kuggade första tentan, för att jag ska flytta ifrån två av mina bästa vänner och för att jag måste bygga upp helt nya relationer. 

Jag vet att det är tillfälligt och att det går över men just nu är det mycket. Jag får ett ryck att göra något jag vill, och precis när jag ska sätta igång försvinner rycket och jag lämnas i något av ett mellanrum mellan att skapa och att låta bli. 

Jag vet inte vad jag känner, vad jag tycker och vad jag vill. Just nu är förvirringen större än ordningen, trots nystädad lägenhet. 

Ciao <3